Brister inom skolmedicinen – orsak till
sjukvårdskrisen
Skolmedicinen har flera brister som förklarar varför man trots gigantiska satsningar inte fått fram effektiva botemedel i de flesta fall. Testpraxis favoriserar symptombehandling Man kräver att testning av nya
behandlingsmetoder eller preparat sker med den s.k.
"dubbel-blindmetoden". Den innebär att varken läkare eller patient
vet om det är fråga om skenbehandling (s.k. placebo, till exempel
sockerpiller) eller verksam behandling. Dubbel-blindmetoden kan enbart användas för
att bedöma ett enda medel eller en enda åtgärd i taget. Dess tillämpning
favoriserar därför terapi med ett enda eller några få medel. Detta
behandlingsideal har inspirerats av de stora framgångarna med
antibiotikaterapin där ett enda medel dramatiskt kunnat vända ett
sjukdomsförlopp. Men föreställningen att antibiotikaterapi
leder till fullständig bot är en illusion. Grundorsaken till en infektion är
oftast inte själva närvaron av bakterier. En infektion brukar vara följden av
en kombination av många olika faktorer, till exempel svaghet hos
immunförsvaret och någon form av svaghet eller störning i ett organ[1].
Samma gäller de flesta andra sjukdomar. De
är resultatet av många olika inflytanden och störningar. För att uppnå
verklig läkning, måste man ofta tillämpa flera samverkande åtgärder av vitt
skilda slag, exempelvis medikamentella, livsföringsmässiga, psykosociala etc.
Dubbel-blindmetoden har inga som helst
möjligheter att på ett rättvisande sätt utvärdera sammansatta
behandlingsmetoder. För att kunna utvärdera dem på ett rättvisande sätt måste
man acceptera andra bedömningsgrunder. Annars blockeras möjligheten att ta
fram framgångsrika läkemetoder. Detaljanalys ger inte uttömmande kunskap
Den medicinska forskningen bygger till stor
del på tron att kunskap om sammansatta system kan byggas upp utifrån kännedom
om systemens beståndsdelar. Ju bättre kunskap om delarna desto större kunskap
tror man sig kunna få om helheten. För att kartlägga delarna godtas endast
objektiva mät- eller avbildningsmetoder. Detta kallas för "analytisk
reduktionism". Den har kopierats från fysiken där denna metod har varit
mycket framgångsrik när man studerat enkla mekaniska system bestående av
separata delar (till exempel biljardbollar) vars rörelser och egenskaper exakt
kan mätas. Men på sistone har man insett att den inte är användbar ens inom
fysiken när det gäller att nå en djupare kunskap om komplexa system, i
synnerhet på kvantnivå. Kroppens beståndsdelar samverkar inbördes i
en sådan utsträckning att det är omöjligt att vinna uttömmande kunskap om
enskilda delar genom att undersöka dem var för sig. Livsprocesserna är en
otroligt komplicerad väv av händelser som påverkar varandra på både nära och
långt håll på många olika sätt. Många viktiga egenskaper hos biologiska system
uppstår genom växelverkan mellan dess komponenter. Sådanas å kallade
”emergenta”[2] egenskaper
kan inte härledas från kunskap om delarna. Därför kan detaljinriktningen inom medicinsk
forskning bara åstadkomma en fragmenterad och ofullständig bild av skeendena
och sambanden i kroppen. På senare år har man på allvar börjat erkänna detta
inom naturvetenskaplig grundforskning och inser att man behöver använda helt
andra metoder för att vinna kunskap om hur helheten fungerar[3].
Man tar nu de första trevande stegen
i denna riktning inom den biomedicinska forskningen. 2007 grundades i USA en
ny vetenskapsgren ”System biology”[4]
som tillämpar den nyvunna insikten från human genomforskning att det är
omöjligt att förstå hur gener och celler fungerar genom fragmenterad
reduktionistisk metodik. En ny grundsyn är nödvändig
Den biomedicinska grundforskningen har byggt
sina modeller på föreställningen att livsmolekylerna fungerar enligt samma
lagar som gäller synliga föremål[5]. Men på senare år har det visat sig att nyckelprocesser
i kroppen, inklusive arvsmassans reglering av cellfunktionerna sker på en
kvantfysisk nivå. Kvantfysikens lagar skiljer sig väsentligt från den
klassiska fysiken som beskriver synliga föremåls beteende. Detta innebär att
de viktiga livsmolekylerna, inklusive arvsmassans DNA, RNA[6]
och äggviteämnena beter sig på ett annat sätt än synliga föremål. Sådant
beteende kan inte kartläggas med nuvarande medicinska mätmetoder som bygger
på ett tänkande som förutsätter att de observerade objekten följer den klassiska
fysikens lagar (i kvantfysiska skeenden finns även en vågrörelseaspekt som
ger objekten helt andra egenskaper). Brian Josephson, Erwin Schrödinger och David
Bohm är några av de mest kända av ledande kvantfysiker som har intresserat
sig för biologiska system. De har påpekat att den på klassik fysik grundade
teoribildning som varit starkt dominerande inom biomedicinsk forskning bara
kan täcka en mycket liten del av ett mycket stort område. En framgångsrik utveckling av effektiv
prevention och effektiva botemedel för "kroniska sjukdomar", kräver
uppenbarligen annorlunda och djupare grundsyn och forskningsstrategi än den
som hittills präglat medicinsk vetenskap – en grundsyn som kräver att man
beaktar den kvantfysiska dimensionen vilket den vediska läkekonsten har
gjort. Sofistikerad men inadekvat vetenskap
Den moderna medicinens forskningsmetoder är utan tvivel högst
sofistikerade och systematiskt logiskt uppbyggda. Men av det ovanstående framgår
att dessa metoder inte är lämpade för att skapa uttömmande och djupgående
kunskap om biologiska system. Det är också grundorsaken till att man har en mycket
bristfällig kunskap om hälsans natur
och om vad som fordras för att leda sjukdomar i läkning. Därmed är det även
den grundläggande orsaken till dagens
sjukvårdskris. Brister i det terapeutiska tänkandet I tillägg till svårigheterna i
grundforskningen torde det terapeutiska tänkandet ha bidragit till att man
inte klarar att i grunden läka sjukdomar. Terapin inom modern medicin går i huvudsak
ut på att manipulera, dämpa eller eliminera olika uttryck för sjukdomar eller
att bekämpa olika inkräktare som tumörceller, virus eller bakterier. Medlen
är sådana att de ofta vållar mer eller mindre allvarliga störningar och i
värsta fall skador på grund av giftverkningar eller andra biverkningar. Vid sjukdom är viktiga organ och
reglersystem belastade, försvagade eller i obalans. I ett sådant läge är det
inte ändamålsenligt att ytterligare belasta, försvaga och störa kroppen med
giftiga ämnen (en mycket stor andel av den moderna medicinens läkemedel är
giftiga). Det är därför inte förvånande att den moderna medicinen har
visat sig vara den tredje främsta dödsorsaken enligt en rapport
sammanställd vid ansedda John Hopkins sjukhus och publicerad i amerikanska
läkarförbundets egen vetenskapliga tidskrift ”JAMA”[7].
Av 250.000 dödsfall vållade av medicinisk behandling, orsakades106.000 av
läkemedel. Ändå är denna siffra sannolikt en underskattning, eftersom det är
välbekant att det sker en betydande underrapportering av skadeverkningar[8]. För att kunna återställa hälsa måste man i
stället verka för att kroppens organ och reglersystem blir starkare och
kommer i bättre balans och sorgfälligt undvika medel som har skadliga eller
försvagande effekter. Detta är en grundläggande princip inom till exempel den
vediska medicinen. Slutsats
beträffande modern medicin
·
Modern medicin bygger, som ovan
redovisats, på en vetenskaplig metod som inte är lämpad för att skapa en
djupgående kunskap om kroppen. Följden är att: ·
Modern medicin saknar erforderlig
kunskap för att förstå vad som fordras för att leda sjukdomar i läkning. ·
Modern medicin har synnerligen
ofullständiga kunskaper när det gäller att förebygga sjukdomar. ·
Det medicinska behandlingssystemet är
därför i huvudsak inriktat på symptomterapi. ·
Behandlingssystemet är en väsentlig
orsak till såväl allvarliga skadeverkningar som dödsfall i en helt
oacceptabel utsträckning. Följden av dessa brister är en vårdkris som
kraftigt belastar samhällsekonomin. Företrädare för ett sådant medicinskt
system borde rimligen vara de sista som samhället konsulterar vid utformning
av ett sjukvårdssystem. Ändå har de, trots att de saknar adekvat kunskap och
lämplig vetenskaplig metodik, hittills fungerat som enväldiga domare i detta
sammanhang. I stället bör samhället konsultera och
ödmjukt respektera företrädare för varje systematiskt utvecklad och logiskt
uppbyggd kunskapsmodell vars metoder visat sig leda till verksamma terapier –
oavsett om de är begripliga ur naturvetenskaplig synpunkt. Flertusenårig beprövad erfarenhet bör
väga tungt Socialstyrelsen kräver att
behandlingsmetoder skall grunda sig på ”beprövad erfarenhet” men godkänner
inte andra terapisystems erfarenhet än skolmedicinens. Ändå är densamma en
extrem nybörjare jämfört med till exempel den vediska, tibetanska och
kinesiska läkekonsten vilka bygger på flertusenårig erfarenhet. Eftersom kroppen är oerhört komplicerad tar det
mycket lång tid att konsolidera kunskap om prevention och behandling av
sjukdomar. Det är därför inte förvånande att modern medicin inte kommit långt
på denna väg. Det finns all anledning att respektera flertusenårig klinisk
erfarenhet som en tillförlitlig bedömningsgrund (modern vetenskap har t.ex.
bekräftat att den orientaliska medicinens läkeörter ofta i exakt detalj har
de effekter som ursprungligen beskrevs). Under alla förhållanden är det orimligt att
endast räkna skolmedicinens iakttagelser som giltig ”beprövad erfarenhet”. Vad är relevant vetenskap? Den moderna medicinens metod är visserligen
sofistikerad och stringent men den är, som sagt, inte lämpad för att skapa
kunskap om grundförutsättningarna för prevention och läkeprocesser. Den är inte
heller lämpad för att utvärdera av flera komponenter sammansatta
behandlingsstrategier. Även om det finns ansatser till mer adekvat såkallad
systemvetenskap är dessa i sin linda. Vetenskap är att på ett systematiskt sätt
organisera observerade data, dra logiska slutsatser av dem samt skapa
modeller och teorier som kan testas. Naturvetenskapen är en vetenskap, men
även andra kunskapssystem, inklusive den orientaliska medicinen, torde
uppfylla denna definition på vetenskap, även om man inte använt naturvetenskapens
metoder, vilket är en fördel med tanke på den senares ovan redovisade
tillkortakommanden. Det är därför oberättigat att påstå att
endast behandlingsmetoder framtagna och prövade av den moderna medicinen är
grundade på ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, vilket är Socialstyrelsens
krav för att godkänna en terapi. Alternativa system Undertecknad har granskat ett flertal
alternativmedicinska system. Min slutsats är att den orientaliska medicinen,
ayurveda, kinesisk och tibetansk medicin (som är besläktade) i står på en
avancerad kunskapsnivå med en i väsentliga avseenden betydligt djupare
vetenskaplig kunskap om hälsa, sjukdomsprevention och läkningsprocesser än
modern medicin. Från att initialt
ha ägnat mig åt västerländsk biologisk medicin, samt kinesisk medicin har jag
gått över till ayurveda och har kliniskt tillämpat den sedan över 20 år. Jag
är djupt imponerad av systemets effektivitet och har gång på gång personligen
upplevt hur, enligt skolmedicinsk expertis, helt ”obotliga” sjukdomar kunnas
ledas i full läkning[9].
Systemets effektivitet har bekräftats av en omfattande vetenskaplig
dokumentaion. Även andra
hälsosystem har förtjänster, inklusive i synnerhet kinesisk medicin, men även
olika västerländska alternativmedicinska traditioner. Det är min förvissning
att endast genom en kombination av denna värdefulla samlade medicinska
kunskap och flertusenåriga erfarenhet, kan samhället skapa ett hälsosystem
som, i skarp kontrast till skolmedicinen, förtjänar beteckningen läkekonst
– konsten att effektivt förebygga och leda sjukdomar i läkning. Samtidigt
uppfyller flera av nämnda metoder kravet på att vara grundade på ”vetenskap och
beprövad erfarenhet”. Eftersom dessa metoder i många avseenden har lett till
kliniska resultat som är överlägsna den moderna medicinens, finns anledning
att förmoda att deras ”Vetenskap” är mer avancerad än den moderna medicinen
och vad beträffar ”beprövad erfarenhet” ligger de på en mycket högre nivå. Förslag för att lösa sjukvårdskrisen
a) Inrätta en ”kriskommission” med
syfte att föreslå ett effektivt sjukvårdssystem
Vettiga bedömningar om vilka terapisystem
som samhället skall satsa på kan bara göras av personer som inte belastats av
skolmedicinens fragmentariska tänkande samt främst beaktar terapiernas
praktiska resultat när det gäller att förebygga och bota sjukdomar. Terapisystemens förenlighet med den
naturvetenskapliga medicinens synsätt är däremot en irrelevant
bedömningsgrund. Jag föreslår därför en kommission av personer med
klinisk erfarenhet av dessa terapisystem, leg läkare såväl som ”naturläkare”.
Därtill forskare som sysslat med alternativmedicinska frågor, läkeörter mm. Deras uppgift blir att bedöma vilka som är de
bästa genuint preventiva och läkande systemen, vilka sedan skall ligga grund
för samhälleligt bekostad sjukvård. Denna nya konstellation av terapisystem
kunde förslagsvis kallas ”läkemedicin” för att markera skillnaden mot
konventionell ”skolmedicin”. Begreppet alternativmedicin torde ha en
nedvärderande klang (kan uppfattas som ett andrahandsalternativ), och saknar
informativt värde, varför jag föreslår att det inte används. Begreppet
läkemedel bör för övrigt endast tillåtas för verkligt läkande medel utan
skadliga biverkningar, vilket exkluderar praktiskt taget alla de preparat som
idag kallas ”läkemedel”. b) Inrätta en ”Läkemedicinstyrelse”
som på sikt ersätter Socialtstyrelsen Jag föreslår att en ”Läkemedicinstyrelse”
inrättas, som ansvarar för övervakningen av den läkemedicinska sjukvården.
Den arbetar parallellt med och oberoende av Socialstyrelsen, som bör byta
namn och kallas för något mer betecknande i stil med ”styrelsen för
symptombehandlingsinriktad medicin”. Det är av största vikt att representanter för
skolmedicinen eller läkemedelsindustrin (som indirekt har ett stort
inflytande på socialstyrelsen) inte får ha något inflytande i
Läkemedicinstyrelsen. Detta är nödvändigt för att hindra att läkemedicinska metoder
fortsätter att behandlas på ett styvmoderligt sätt. Legitimerade läkare samt
naturligtvis alla terapeuter som arbetar med läkemedicinska metoder, skall
sortera under Läkemedicinstyrelsen. Läkemedicinen skall ha samma ställning som
skolmedicinen nu har och dessa två skall fungera parallellt tills någon form
av integration kan ske inom Läkemedicinstyrelsens ram, varvid de delar som är
av reellt värde inom skolmedicinen, som tex kirurgi, intensivvård,
organspecialiteter, diagnostiska specialiteter, inordnas. På sikt avskaffas
alltså Socialstyrelsen och ersätts av en organisation där läkemedicinen och
dess djupare insikter i hälsa och läkning präglar tänkandet och
sjukvårdspolicyn. Detta är en nödvändig åtgärd för att Sverige
skall kunna ta sig ur sjukvårdskrisen. En fortsatt ensidig satsning på
skolmedicinen och fortsatt förtryck av alternativmedicinen kommer
oundvikligen att förvärra krisen. Galenskap är att
upprepat försöka samma sak och förvänta ett annat resultat. Albert Einstein Det torde vara dags att inse att fortsatt
satsning på nuvarande system för att lösa sjukvårdskrisen uppfyller Einsteins
definition på galenskap med råge! Slutsats Endast genom att ersätta det nuvarande
ineffektiva och mycket kostsamma sjukvårdssystemet med ett effektivt
förebyggande och kostnadseffektivt botande hälsosystem kan den katastrofala
ackumulationen av kroniskt sjuka hävas och samhällets sjukvårdskostnader
kraftigt minskas. Jaan Suurküla, leg läk. |
|
|
|
[1] Bakterierna har dessutom numera utvecklat resistens i sådan omfattning att det anses vara en tidsfråga innan antibiotika blir verkningslösa.
[2] Från det engelska ordet ”emerge” – att träda fram ur det fördolda.
[3] se tex Science Magazine 4
april 1999 "Beyond Reductionism"
[4] Institute for Systems biology, se
http://www.systemsbiology.org
[5] Dessa lagar beskrivs i den så kallade klassiska mekaniken
[6] RNA är mycket likt DNA och överför informationen från DNA till cellen
[7] B. Starfield, M.D. “Is US
Health Really the Best in the World?” Journal American Medical Association
(JAMA) 2000 Jul 26;284(4):483-5.
[8] Se tex. ”Side effects severely underreported”, Science Daily, 29 sept 2008. “Läkemedelsbiverkningar...” av prof Ulf Bergman i Läkartidningen 30 aug 2006, citat: ”Underrapporteringen av biverkningar är dock ett välkänt internationellt problem.”
[9] Den moderna medicinens definition av ”kronisk” och ”obotlig” behöver omformuleras till ”sjukdomar som inte kan botas med den moderna medicinens metoder och vid sådan behandling har ett kroniskt eller dödligt förlopp”.